Ni vet filmen Avatar, kanske en av världens överskattade filmer, men jag älskar den ändå. Du vet när Avatars ska säga I love you, så säger dom " I See you". Jag tycker det är mycket finare än att säga jag älskar dig.. Jag ser dig. Är det bara jag som tycker det? Liksom " I see you". Värsta sött you, det är liksom djupare än "Jag älskar dig". Det är ju typ världens mest använda fras och som missbrukas kolosalt tycker jag. Visst att man kan säga det till någon man verkligen älskar, men det används ju hela tiden. Tycker det tappar betydelesen nästan, när den brukas för mycket. Är det bara jag som tycker det?

Det är lika med förlovningar, att man förlovar sig efter någon månad, lite väl tidigt kan jag tycka. Jag tycker till och med att det var tidigt när jag och Erik förlovade oss. Fast å andra sidan så ångrar jag mig inte..Men..känns som människor förlovar sig när det är 14 år gammal och det tar slut efter någon månad. Man ska bli vuxen så snabbt, varför ha bråttom? Kan tycka att det är finare om man väntar, för förlovning menas ju att man ska gifta sig inom en snar framtid. Jag tror inte att det är så många som tänker på de, man ger nästan ett löfte om giftermål. Vilket ofta leder till familj, hus, bil och hund ungefär. Det är lika med barn, att skaffa barn när man knappt har gått ut skolan, man har inget jobb, knappt gymnasieutbildning. När man sätter ett barn till livet måste man ju kanske tänka ett steg längre. Visst att man kommer älska barnet för allt i världen, men tänk på allt runt i kring. Ekonomi, jag skulle aldrig kunna skaffa mig ett barn om jag inte hade ett fastjobb och en bra inkomst. Helst skulle jag vilja upptäcka världen och åka ut och resa och allt innan. Innan jag bestämmer för mig att skaffa mig familj, man blir som sagt mer låst. Dessutom när man skaffar sig ett barn, så måste man tänka på att är det den här personen jag vill leva med resten av livet, då menar jag partern. För vem vill ha skilda föräldrar, man vill ju helst att sina föräldrar ska vara tillsammans, iaf jag.

Skulle aldrig kunna tänka mig att mina föräldrar skulle skiljas. För jag har själv växt upp i en familj där vi alltid har varit samlade. Inte bara familj vår släkt står varandra väldigt nära också, på mammas sida. Pappa har inga släktningar eller familj vid livet. Det är också en erfarenhet, att inte veta vilka pappa har växt upp med eller hur hans barndom såg ut. Det är som att någoting saknas, att jag inte känner honoms andra halva. Någon som känner samma sak? För en familj kan nog visa vem man är på många sätt. Känns konstigt att inte veta vilka han har levt med eller vad dem har för personlighet. Jag har inte ens sätt någon i pappas släkt i livet, har sett hans syster och pappa på kort. Men inte på min farmor eller hans släktningar..

Nu vart det mycket tankar på en gång..